"Småproggig folkmusiksretrohårdrock"

Tackar, tackar!

 

Mitt föregående blogginlägg slog rekord vad gäller antalet unika läsare, åtminstone när det kommer till min 10-i-topp lista för 2011. Utan er hade jag...haft färre läsare ;) Så, mitt mål med den här recensionen är att toppa den - förra! Ska vi hjälpas åt att fixa det? Kom igen nu, det börjar ju bli galet spännande! Lämna gärna en kommentar om du tycker bur eller bär om det jag skriver.

 

SÅ, är ni beredda? Här kommer

 

Plats nummer 4

 



 

Amorphis  "The Beginning of Times"

 

Er det någon som minns att jag hade med Amorphis föregående album, "Skyforger" från 2009, på min dåvarande summering av musikåret. Med Amorphis är det nästan lite så att de har svårt att släppa ett dåligt album, eller som det populärt brukar heta - de har en låg lägsta nivå.

 

Så, hur står sig årets släpp jämfört med toppalbumet "Skyforger"? Väldigt bra, om du frågar mig, men av delvis andra skäl än de som gjorde "Skyforger" till en helgjuten platta. Om föregående släpp var mycket fokuserad på enormt starka melodier och slingor så lutar "The Begninng of Times", i sin helhet , mer på att skapa en genomgående atmosfär med snickrande av många små takt och fraseringsbyten. Detta i Amorphis mått mätt, vars huvudsakliga låtskrivare Esa Hlopainen verkar komma på smarta melodier i samma takt som vi andra förbrukar hushållsost ;). Nyss nämnda Esa är även en av mina favoritgitarrister då han har en bra förmåga att anpassa sitt spel till just den aktuella låten utan att sväva ut i långa virtuosa partier. Tillsammans med mångfacetterade Tomi Joutsen bildar de en dynamisk ledarduo i ett av av metalvärldens, eller kanske världens, mest drivande band. Det är något som är Amorphis´s kännetecken - ett jäkla driv och energi och driv ner till varje enskilt instrument där ingen är viktigare än den andra utan alla bidrar till helheten.

 

Något som också är mer signifikant, enligt mig,  på "The Beginning of Times" jämfört med ex "Skyforger" och föregående "Silent Waters" är det ben med vilket de står i 60- och 70-talets rock/hårdrock. Jag har alltid tyckt att mig höra spår av ex Rainbow och Rush i Amorphis. På samlingskivan "Magic and Mayhem" passade de även på att visa kärlek för den tiden genom en ganska rolig slakt av The Doors "Light my Fire". Dock överger de heller aldrig de starka rötter de har i den finska folkmusiken och folksagorna från nationaleposet "Kalevala". Starka låtar finns det gott om - ex "Silver Bride"-doftande "The Enemy", singelspåret tillika videolåten "You i Need, pampiga "Three Words" eller småproggiga "Crack in a Stone" är några av dem.

Ja, jag vet att det lyser igenom - Amorphis är ett av mina favoritband. Men så länge de fortsätter att göra bra musik kommer finnas kvar på en av de eftertraktade platserna :).

 

Lyssna på:

 

 

 

Saarvi haij!

/Jonas

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0