Jag tycker det är ganska tråkigt att blogga nu för tiden, men det här tycker jag är kul!
Här kommer den -
En lista på år 2012´s bästa skivor - om Jonas själv får välja:
1 Anneke van Giersbergen ”Everything is changing”
Fusk, fusk, fusk!
Ja, jag vet – Anneke van Giersbergen har varit min favoritsångerska sedan, tja säg 1997, hon har tillägnat en låt till mig och Anna inför 2000 personer och vi brukar kramas när vi ses och håller kontakt via ”ett stort socialt forum på internätet”. Men hon lyckas med konststycket att släppa en skiva i januari (jag hade iofs hört ett gäng av låtarna redan på hösten i fjol) som håller hela året. Någonstans känns det som att hon känt att hon ville återgå till den musik som var mer karaktäristisk i The Gathering, som hon frontade 1995-2007. Det är det tyngre och rockiga som ger skivan dess karaktär, med låtar som ”Too Late” och ”Stay”. Det mer poppiga hittar vi i ex ”Take Me Home” och ”You Want to be Free”. Andningspauserna, åtminstone i tempo, kommer i titelspåret och även i pianospåret ”Circles” där Anneke visar var det känslomässiga skåpet ska stå samt vilken ytterst skicklig sångerska hon är. Avslutande, trevande men växande ”1000 Miles Away From You” avrundar årets bästa skiva på bästa möjliga vis
2 Katatonia ”Dead End Kings”
Hur går det när 2/5 av bandet lämnar skeppet efter ett riktigt bra album och det är dags att skapa något nytt, samt få in nytt folk i bandet? I Katatonias fall – skitbra! Efter föregående släppet, höjdarplattan ”Night is the New Day”, misstänker jag att låtskrivarduon Renkse/Nyström kan ha drabbats av prestationsångest. Men jag lovar dig – de lyckades! ”Fifty Shades of Grey” är en av årets bäst säljande böcker och där någonstans kan man börja om man ska beskriva det som Katatonia skapat på ”Dead End Kings”. Det ligger ett skört täcke att totalt mörker och vemod över allt de gör. Jonas Renske låter rent av som att han kan brista ut i gråt på många ställen. Men så kommer de snillrika melodierna, de udda taktbytena och knorriga fraseringarna i sången som gör att allt faller på plats. Just Jonas Renske´s sång i kombination av musikens balans skapar den särart som skapar det Katatonia vi ser idag - mästare på att måla i musikens gråskalor.
3 Paradise Lost ”Tragic Idol”
Jag tycker att det känns skönt att ha ett av mina favoritband, som hängt med mig sedan mitten av 90-talet, och att de fortfarande kan göra mig så här pass nöjd. ”Tragic Idol” är inget annat än en förbannat bra platta. Kanske når den inte till 100 % upp till 2009´s , snudd på mästerverk, ”Faith Divides Us Death Unites Us”, men på många sätt är det här en jämnare skiva – utan att för den delen tappa i dynamik. Blytyngden som de befäste på nämnda ”Faith Divides Us Death Unites Us” och avstampet i 90-talssläppen ”Icon” och "Draconian Times” ligger som en tydlig röd tråd. För mig som gitarrist är det även kul att Greg MacIntosch återigen hittat den nerv i melodier och solon som fanns på just de skivorna. Till favoritlåtarna hör inledande ”Solitary One” med sitt spökpiano, titelspåret ”Tragic Idol” och avslutningslåten ”The Glorious End” som kanske är just det – årets bästa avslutningsspår!
4 Anathema ” Weather Systems”
Är det så att du lyssnade på Anathema någon gång under 90-talet och lärde känna dem som en av ”The Peaceville Three”, där även Paradise Lost och My Dying Bride hörde till, och plockar upp ”Weather Systems” så kommer du att ha ganska allvarliga problem att känna igen dem nu. De har färdats ganska långt ifrån sin gothic metal , men har behållit sin fascination för Pink Floyd. Har man följt bandet på senare år så känner man sig mer bekväm i den utvecklingen. Genom samarbete med Porcupine Three´s Steven Willson har de fått till ett verk med mycket atmosfär och luft (ber om ursäkt för väderskämten) som lyfter upp intrikata melodier och teman. De är ganska glest mellan de något hårdare partierna, men när de väl kommer så ligger de helt rätt placerade. På många ställen flyter låtarna sömlöst ihop, mer till av ett kollage av musik än enstaka stycken. Öppningsduon ”Untouchable part 1 & 2” är kanske det bästa exemplet, men det är en egenskap som genomsyrar hela skivan. Personligen känner jag hur allt byggs upp till skivans höjdpunkt ”The Beginning and the End” – en låt som börjar med ett ensamt piano, men som byggs på – lager efter lager – till ett storslaget proggrock-mästerverk.
5 Devin Townsend ”Epicloud”
Tycker du att livet är skit, att det inte finns något ljus i mörkret och att Jorden lika bra hade kunnat gå under 21:e december? Så tror jag att Devin Townsend tänkte – MEN inte längre! Efter att under lång tid använt sig av starka preparat för att tygla sina demoner har nu denna musikaliska ketchupflaska , på senare år, hittat lyckan och glädjen OCH ger ut fler skivor på några år än vad många artister gör under sin hela karriär. På ”Epicloud” verkar han tagit avstamp i 2009-släppet ”Addicted”, ännu en gång fått med sig sin (och min) favoritsångerska Anneke van Giersbergen och släppt fri all den lycka han verkar ha inom sig. För det är just så det är – en stor rockmusikal i glädjens tecken. Ibland blir det nästan lite väl mycket av det goda, men så briserar musiken ut i ett galet arrangemang som bara kan vara signerat av Mr Townsend och det håller ihop. Alltför känsliga personer bör exempelvis varnas för schlagerdunket i ”Save Our Now”, men så kommer ”Kingdom” direkt efter och ställer allt tillrätta.
6 Miss Li ”Tangerine Dream”
Ibland blir det ett hopp och jag ser ”Tangerine Dream” mer som en logisk musikalisk och tematisk fortsättning på ”Dancing the Whole Way Home” från 2009 än fjolårets ”Beats & Bruises”. Många av låtarna verkar snudd på vara direkta uppföljare på sina systerlåtar från ”Dancing the Whole Way Home”. ”Platic Faces” kan lätta kopplas ihop med ”Bourgeois Shangri – La” och ”Polyethen Queen” och ”Respected Old Man” verkar nästan handla om samma person som i ”Dirty Old Man”. Just det är en ganska rolig aspekt i Miss Li´s textskrivande - har hon sådan tur att hon ständigt hittar inspiration till nya texter, eller är det samma karaktärer som avhandlas? Musikaliskt har hon, naturligtvis tillsammans med Sonny ”Boy” Gustavsson” , övergett de mörkare tongångerna och rört sig tillbaka/framåt mot de mer 60-talsdoftande och ljusare arrangemangen, även om det finns ett stänk av vemod i många låtar. Ett klart budskap av att vårt nutida samhälle inte är det som Miss Li önskar går även en röd tråd genom skivan, precis som ofta förr.
7 Alcest ”Les Voyages de Lâme”
Faktum är att fram tills i november i år så kände jag faktiskt inte till Alcest! När jag såg dem som förband till Katatonia hade jag svårt att ta dem till mig ordentligt. Det var när jag satte mig ner och lät ”Les Voyages de Lâme” gå på repeat under en hel dag med ”hemmakontor” som jag förstod hur bra det faktiskt var. Stora melankoliska sjok av gitarrer och sången på, mestadels franska, målar upp musiklandskap i svart, grått och grönt. Det är dystert, vackert och hoppfullt – allt på en och samma gång. Sången fungerar även mer som ett symfoniskt instrument än som en klar förmedlare av text. OCH det går till och med att nynna med - prova själv till ”Autre Temps”. Ja, det kan låta klyschigt, men ”Les Voyages de Lâme” avnjutes bäst i lugn och ro, i ett par tättslutande hörlurar, ett glas rött vin och din fulla uppmärksamhet – det bäddar för en musikalisk resa av rang.
8 Graveyard ”Lights Out”
Här luktar det gammalt…Som jag tidigare nämnt så gillar jag band som sneglar lite bakåt och det får gärna, som här, dofta 60- och 70-tal. Jag tycker nog att de har dragit ner något på tyngden sedan ”Hisingen Blues” och ibland ekar det mer av svensk 70-talsprogg än Black Sabbath. Detta bidrar dock till en mycket bra dynamik på skivan i sin helhet och från de mer lågmälda partierna i ex ”Hard Times Lovin´” hittar de ofta tillbaka till ett jädrans skönt gung, som det i ”Goliath”. Produktionen sitter som en hand i handsken och det är snudd på fantastiskt, för en gitarrnörd som jag, att höra de gitarrljud de rattat fram.
9 First Aid Kit ”The Lion´s Roar”
Musikalisk kvalitet vinner i längden och systerduon Söderberg, som petat ner systrarna Kallur och Bernadotte som Sverges mest omtalade letar sig in även på min lista. Kanske kan "Lion´s Roar" vara den mest hypade skivan från en svensk artist i år? Jag tror nästan det. Som tur är, så lever den upp till de högt ställda förväntningarna. Sången, ja, det var väl det där med sången. Deras svävande stämsång och arrangemang har något ödesmättat över sig, men i harmoni med de amerikanska folk/country-influenserna skapar de något mycket speciellt. Att de har framtiden för sig, både åldersmässigt och musikaliskt är väl årets underdrift, eller?
10 Witchcraft ”Legend”
Jag har alltid gillat band som låter äldre än vad som är fysiskt möjlighet , med hänsyn till medlemmarnas ålder. Witchcraft är ett sådant band, som nog funnits i marginalen till min uppmärksamhet men som fått ge vika för snarlika artister (kanske hittar ni ett sådant band på min lista…?). På årets ”Legend” har de dock fått till det riktigt ordentligt – en fläskfet produktion, ett gott sväng och melodier som sätter sig! Radiohiten "It´s Not Because of You" är inget undantag och man hittar många låtar med samma kvalitetsdrag. Jag kan ibland önska att Magnus Pelander tog i lite mer från fötterna sångmässigt och ger låtarna ännu mer pondus, för man hör att han har det i sig. Men de måste ju ha något att jobba med inför nästa skiva ;)
Har jag missat just DIN favoritskiva? Ja, troligen är det så, och en jäkla tur är väl det. Annars hade du ju inte haft något att tipsa mig om och vice versa.
Ja, där fick ni visst vänta en dag längre än som var tänkt från början. Men, men...så går det när skribenten i sig spenderar dagen med att ömsom tvätta och att ligga på soffan med magont.
Jag tycker inte att vi behöver vänta längre. Årets bästa album 2011 är:
Plats nummer 1
Djerv - Djerv
Faktum är att jag aldrig hört talas om Djerv innan deras debutplatta dök upp och knockade mig - jag hade åtminstone inte hört något liknande innan. Sångerskan Agnete Kjölsrud har en del av er kanske hört och sett i Dimmu Borgirs låt med tillhörande video "Gateways". Där spekulerades det en del om det var Cindy Lauper som klätt ut sig och sjöng. En kanske inte helt långsökt liknelse, men den skvallrar i alla fall om den särart som hennes röst har.
Grunden i Djerv´s musik en är ofta en taktfast grund på trummor och bas, som på något underligt sätt ändå lyckas skapa en sjuhelvetes gung. Lägg på flera lager av ganska organiska ( på musikerspråk , "mycket sträng" hehe ) gitarrspår som fyller ut på alla håll men ändå håller ihop låtarnas tema. Ovanpå, eller ska vi säga i, detta blandar de in Agnetes röst i allt från stora stämsångsarranagemang, via rockig leadsång till distade vansinnesvrål. På många håll kan man höra spår av black metal, ibland blir det ganska punkigt och på sina ställen är det hur popigt som helst. Det som främst gör att Djerv skapar ett eget sound är deras kombination av det monotona som spricker upp i det melodiös och atmosfäriska , med små detaljer som hela tiden pockar på uppmärksamhet. En stor bedrift i sammanhanget är att det nästan aldrig blir för mycket av någon av ingredienserna.
När det kommer till låtar så är blytunga "Headstone" en given favorit att träna nackmusklerna till. Black metal-nyanserna i ex "Only I Exist" är riktigt snygga och de olycksbådande tonerna i öppningsspåret "Madman" är sådana som biter sig fast direkt. Ett band från Norge som sjunger om en galning känns ju dessutom ganska 2011...När "Abmuse" , i sin avlsutning, bryter ut i en vägg av post-rock gitarrer är också ett litet musikaliskt minnesvärt ögonblick. Absolut bäst på skivan är, enligt mig, "Gruesome Twosome" där alla delar snuddar till perfektion - versen, bryggan, refrängen. Lyssna så förstår ni!
Det är inte lönt att skriva någon längre ingress - jag går direkt på ämnet istället :)
Plats nummer 2
Septic Flesh - The GreatMass
Vad får man om man tar en gäng hårda killar från landet med Ouzo och fetaost och kombinerar dem med en symfoniorkester? Svaret blir så klart Septic Flesh´s kanonplatta "The Great Mass". Visst, att jobba tillsammans med en orkester är ju absolut inget nytt - Deep Purple, Metallica, Dimmu Borgir, Therion...många har gjort det förut. Så, vad är det då som gör att den här skivan förtjänar en plats i silverglansen?
För det första så är det här är en riktigt genomarbetad skiva. Varje instrument, och då har de haft några att tillgå, är avvägt att passa in i just det stycke som det används i. På många partier låter det mer som klassisk musik än den black/death metal som de faktiskt utgår ifrån. Över hela verket ligger en form av obehaglig känsla som man normalt sett hittar i soundtrack till skräckfilmer. Ett bra exempel på detta är "Mad Architecht", där udda arrangemangen passar låttiteln så bra att det blir riktigt läskigt, lite som ett betonghus som designats att hållas ihop av spindelväv.
En röd tråd är de stora arrangemangen men de mer rakare "metal"-partierna tränger sig igenom och bidrar till att skapa både tyngd och de andningsutrymmen som behövs mellan de attacker av orkestrerat vansinne som grekerna skapar på många ställen. En viktig faktor till detta är naturligtvis att de anlitat Prags filharmoniska orkester till för de symfoniska arrangemangen - en orkester som nästan, bara nästan, är praxis för metalmuisker att kontakta i dessa sammanhang. Ytterligare ett trumfkort är variationen på sången som går från death metal growl, black metal skrik, mässande körer och ren sång som låter som Geddy Lee, på något skumt sätt.
För de som tycker om just lite rakare takter kan jag rekommendera ex "Pyramid God", som nästan har lite Cradle of Filth-vibbar, om du frågar mig. Avslutande "Theriantrophy" bryter, till en början, av mot den röda tråd som slingrar sig igenom resten av skivan. Det ligger nästan något pop/rockigt över den med en, på gränsen till, allsångsrefräng, Amon Amarth-riff och raka takt. Ändå passar den in så pass mycket att den blir en perfekt avslutning på en av årets absolut bästa plattor.
Så , nu har jag gett dit ett soundtrack när du står där och förbereder potatisgratängen, vildsvinsteken , skär upp fisk till en bouillabaisse eller annat man kan göra en tidig nyårsafton.
Lyssna på:
Imorgon får du njuta av årets bästa platta, perfekt för att gå runt och städa upp efter nyårssvinandet ;)
Nu drar det, jäklar i hoppet, ihop sig på riktigt! Året är ju snart slut....
Så, det är inte lönt att dra ut på det längre - kastar vi oss in på Topp 3!
Plats nummer 3
Graveyard - Hisingen Blues
Ja, den som hängt med lite i rock n roll-kretsar under året kan knappast ha missat att Graveyard släppte en ny skiva. Göteborgsgänget mollpentatoniska hyllning till sin stadsdel ligger högt på mångas listor över årets bästa skivor , så även på min.
Visst är det en våg att 70-tals retro som vaggar oss just nu, men Graveyard surfar på den med bravur. Det går helt enkelt inte att värja sig mot deras musik. Dessutom så tror jag inte att de själva ser sig som några som "rider på vågen", utan det är precis såhär de vill låta. Gamla förstärkare, gamla gitarrer och gammal inspelningsteknik (vad det låter som i alla fall) bidrar till att skapa helt rätt atmosfär och ljudbild. Det låter precis så varmt och fylligt som man vill. Lyssna på basdrivet i " Hisingen Blues" och säg att du inte vill spela en Rickenbacker bas genom en gammal Orange förstärkare ;) .Det doftar mycket Balck Sabbath och Led Zeppelin såklart, men ibland kan jag tycka att en och annan ton doftar både Peter Green och Rory Gallagher.
Något som bör lyftas fram extra är den dynamik som bandet besitter. Det finns låtar i fullt ställ , ex "Ain´t Fit to Live Here" eller "Hisingen Blues" där trummor och bas skapar en galet svängig mur av ljud för gitarrerna att dansa på. Samtidigt gör de sig perfekt i de mer återhållsamma arrangemang som hittas i bl a "No Good Mr Holden" och "Uncomfortably Numb". I en av årets, enligt mig, bästa låtar "The Siren" visar de hela sitt register - från versernas tillbakalutade , smått Texasblues-aktiga, ton till refrängernas fuzz-utbrott. Toppklass :). För lite sköna Vilda Västern vs Pink Floyd-vibbar rekommenderar jag starkt instrumentala "Longing".
Mitt föregående blogginlägg slog rekord vad gäller antalet unika läsare, åtminstone när det kommer till min 10-i-topp lista för 2011. Utan er hade jag...haft färre läsare ;) Så, mitt mål med den här recensionen är att toppa den - förra! Ska vi hjälpas åt att fixa det? Kom igen nu, det börjar ju bli galet spännande! Lämna gärna en kommentar om du tycker bur eller bär om det jag skriver.
SÅ, är ni beredda? Här kommer
Plats nummer 4
Amorphis "The Beginning of Times"
Er det någon som minns att jag hade med Amorphis föregående album, "Skyforger" från 2009, på min dåvarande summering av musikåret. Med Amorphis är det nästan lite så att de har svårt att släppa ett dåligt album, eller som det populärt brukar heta - de har en låg lägsta nivå.
Så, hur står sig årets släpp jämfört med toppalbumet "Skyforger"? Väldigt bra, om du frågar mig, men av delvis andra skäl än de som gjorde "Skyforger" till en helgjuten platta. Om föregående släpp var mycket fokuserad på enormt starka melodier och slingor så lutar "The Begninng of Times", i sin helhet , mer på att skapa en genomgående atmosfär med snickrande av många små takt och fraseringsbyten. Detta i Amorphis mått mätt, vars huvudsakliga låtskrivare Esa Hlopainen verkar komma på smarta melodier i samma takt som vi andra förbrukar hushållsost ;). Nyss nämnda Esa är även en av mina favoritgitarrister då han har en bra förmåga att anpassa sitt spel till just den aktuella låten utan att sväva ut i långa virtuosa partier. Tillsammans med mångfacetterade Tomi Joutsen bildar de en dynamisk ledarduo i ett av av metalvärldens, eller kanske världens, mest drivande band. Det är något som är Amorphis´s kännetecken - ett jäkla driv och energi och driv ner till varje enskilt instrument där ingen är viktigare än den andra utan alla bidrar till helheten.
Något som också är mer signifikant, enligt mig, på "The Beginning of Times" jämfört med ex "Skyforger" och föregående "Silent Waters" är det ben med vilket de står i 60- och 70-talets rock/hårdrock. Jag har alltid tyckt att mig höra spår av ex Rainbow och Rush i Amorphis. På samlingskivan "Magic and Mayhem" passade de även på att visa kärlek för den tiden genom en ganska rolig slakt av The Doors "Light my Fire". Dock överger de heller aldrig de starka rötter de har i den finska folkmusiken och folksagorna från nationaleposet "Kalevala". Starka låtar finns det gott om - ex "Silver Bride"-doftande "The Enemy", singelspåret tillika videolåten "You i Need, pampiga "Three Words" eller småproggiga "Crack in a Stone" är några av dem.
Ja, jag vet att det lyser igenom - Amorphis är ett av mina favoritband. Men så länge de fortsätter att göra bra musik kommer finnas kvar på en av de eftertraktade platserna :).
Nu är det dagen innan julafton och vad passar bättre än att sätta sig på soffan med ett glas vin och skriva om musik? Detta sker givetvis med den aktuella musiken i hörlurarna.
Jag erkänner - det här är den lugnaste plattan som jag recenserar på årets lista, så håll i hatten!
Plats nummer 5
Anathema- Falling Deeper
Genre = metal. Det är vad som kommer upp om du väljer att spela upp skivan i din dator. Kanske är det så att det verktyg som sätter etiketterna inte uppdaterats manuellt på ett tag...Sanningen att säga, Anathema spelade vad som många säkert kallas för metal, även om det nog var 15 år sedan. Den som känner till bandet har kunnat följa deras resa mot nuvarande musikaliska hemvist och är inte särskilt förvånad över den här skivan. Föregående skivor " A Natural Disaster" och "We´re here because we´re here" ha båda lett oss vidare på den vägen.
Det som gör det hela ännu mer intressant är att "Falling Deeper" är ett retroperspektivt album som samlar låtar från Anathema´s "metal-år" i början på 90-talet. Idag låter de ju helt annorlunda och det gör även låtarna i de versioner som de spelats in nu. Det är andra gången som Anathema provar detta, ett koncept som fungerade på släppet "Hindsight".
Du hittar inte ett enda growl, knappt någon distad gitarr eller mullrande basgång någonstans. Vad de gjort är att lyfta fram och arrangera om låtarnas huvudtema, ibland nästan till oigenkännlighet, på bl a akustisk gitarr, cello, piano, många lager av sångstämmor och e-bow. Mycket e-bow! Om du är helt ovetandes om denna musikaliska gitarreffekt och dess användningsområde är skivan helt klart en bra inkörningsport. (Tips - lyssna efter "melankoliska, långa toner av "valsångs-karraktär" ;) ). När den distade gitarren väl dyker upp i avslutande "Sunset of Age" så ifrågasätter man faktiskt inte att den sparats till just det partiet.
Anathema har en konstig förmåga att låta "melankoliskt positiva" och det lyckas de även med här. Arrangemangen är stora, luftiga och vackra. Många av låtarna glider obemärkt in i varandra och man blir ibland ganska paff av att titta på på numret som visar vilken låt som spelas. Inledande "Crestfallen" som övergår i "Sleep in Sanity" är ett lysande exempel på det. Den med vant öra ( bl a - jag, hehe) hittar även ett ganska kort, men ack så fint gästinhopp av min favoritsångerska och vän Anneke van Giersbergen. Vilken låten är? Det låter jag er upptäcka själva ;). När det kommer till sång är Anathema annars ganska bortskämda med syskonen Vincent och Danny Cavanagh (båda även på gitarr) och Lee Douglas som, på den här plattan vid ganska få tillfällen, lägger lager på lager av röster utan att det blir överdrivet. Istället bidrar det till den speciella atmosfär som är signifikant för bandet. Ja, just det - resten av bandet utgörs av tredje brodern Cavanagh, Jaime, på bas och Lee´s bror John på trummor. Ett jäkligt lyckat och fint syskonkollektiv, om du frågar mig.
Om du vill lyssna på vacker musik som släppts på skiva i år , så tycker jag absolut att du ska ge "Falling Deeper" en, två eller flera chanser!
Det var ett jävla tjatande, rent ut sagt, så - här kommer:
Plats nummer 6
Within Temptation - The Unforgiving
Ja, jag börjar med att vara pretentiöst skrytsam och berätta att jag gillat Within Temptation sedan debuten med "Enter" 1996. Då var det långsam, pampig doom/goth metal, med tidsenlig growl kombinerat med sopran, som gällde. Efter det började de putsa på sitt koncept och när de "slog igenom" mer med nästa skiva, "Mother Earth", var allt growl som borttrollat och låtarna var mer raka och inriktade på mer slagkraftiga, refränger och riff med hit-potential. Elaka tungor kan säkert kalla det för att de började rikta in sig på en bredare publik för att tjäna mer pengar. Man skulle kunna orda länge om det där med att "överge sina rötter", att göra en "sellout" och sådant som en del är snabba att gasta om, men det är inget för mig, dels för att det är en totalt onödig diskussion och för att jag gillar musiken.
"The Unforgiving" är en riktigt bra platta med en bra bunt med hits. Bara ett sådant faktum att ett band i genren lyckats få till fyra singel-släpp med tillhörande musikvideos talar för detta. Låtar som "Faster", "Sinnead", "Iron" och "In the Middle of the Night" är, i princip, oemotståndliga. På just den här skivan tycker jag att det är just upp-tempo låtarna som är bäst och att de lugnare hamnar lite i skymundan. Lite som jag skrev angående Amaranthe - det här är pop för metalfolket och metal för popgänget, men tillräckligt producerat för att tilltala fler. För er som inte alls lyssnat på skivan eller läst om den kan jag berätta att det är ett konceptalbum till vilket det det gjorts kortfilmer, konceptkonst och seriealbum - bara en sådan sak.
Jag var i Berlin nu i november och gick på deras konsert på Columbia Halle (förband var ingen mindre än min favoritsångerska Anneke van Giersbergen - bara en sådan sak! Jag och Anna fick dessutom en låt tillägnad oss av henne - bara en sådan sak!). Scenshowen är , precis som allt som innefattar "The Unforgiving" som koncept, väldigt påkostad och snygg. Det stora som brukar anmärka på när det kommer till Within Temptation kvarstår dock - de måste höja gitarrerna och vara lite mer rock n roll ;) Så är det dock inte nu, även om om Sharon övergett stora klänningar för skinnbyxor, men det är bra OCH det funkar!
NU börjar jag bli stressad - det är en vecka kvar till julafton och det känns som att jag knappt kommit någonstans i min nedräkning. Men sen är det ju årets bästa skivor jag skriver om och då har man väl året ut på sig, eller?
Så vad säger ni, är det läge för nummer 7 på listan? Ja, det är det.
Plats nummer 7
Those Dancing Days - Daydreams & Nightmares
Sådär ja, tänker kanske en del, nu är Jonas resa från tuff rockerkille till popsnöre fulländad?! Om det vore så att man kunde sätta en etikett på allt och alla så hade det påstående kanske haft ett mer essentiellt värde, men jag tror inte att det är så - därför hoppar vi till nästa del istället = musiken.
Sedan Those Dancing Days debuterade på den svenska popscenen 2007 med låten "Hitten" har jag tyckt att de varit riktigt bra. Det krävs ganska mycket att göra bra popmusik som passar för radion men ändå sticker ut - det var något de här gänget klarade. Deras starkaste vapen är, enligt mig, starka och välskrivna poplåtar med snygga synthslingor och en väldigt bra sångerska.
Jag kanske väljer att titta långt tillbaka när jag letar efter referenser, men jag hittar spår av både band som New Order och The Cure samtidigt som Blondie. Bra är det i alla fall och det finns många låtar på plattan som bidragit till att det blivit nominerade i kategorin "Årets band" till årets P3 GULD. Det börjar ganska direkt med "Reaching forward" som nog är det skönaste öppningslåten på en skiva i år. En av mina favoritlåtar på skivan är "Dream about me" med verser som doftar av chorusfärgade basgångar alá Peter Hook (här spelas de dock på gitarr) som sedan spricker upp i en totalt oemotståndlig luftig refräng. Kaxiga "Fuckarias" med sina stökiga gitarrer och discobeat i refrängen är också ett av guldkornen, som nog kan få mig att gå loss på dansgolvet ;)
Det enda tråkiga i den här historien är faktiskt att Those Dancing Days meddelat att de lagt bandet på is tillsvidare för att medlemmarna ska kunna ägna sig åt ex utbildning. Detta blir dessutom ännu tråkigare då jag, trots att de turnerat Sverige, och världen runt, inte lyckats se dem live...Så jag vädjar så här - kom tillbaka!!
Snart går vi in i december och det här året närmar sig sitt slut. Vad har DU lyssnat på för bra musik i år, vilka skivor som släppts i år tycker du om?
Själv så är jag mitt uppe i min nedräkning av mina 10 favoritskivor från 2011 och jag känner att det är dags att växla upp lite nu eftersom jag inte har så lång tid på mig längre...
Så, här har ni den:
Plats nummer 8
Miss Li - "Beats & Bruises"
Jepp, ni som följt min blogg sedan tidigare (när jag var mer aktiv dvs, haha) vet att Dala-tösen Linda Miss Li Carlsson har en speciell plats i mitt hjärta och det är något med hennes musik som ofta är svårt att värja sig mot. 2009 års "Dancing the Whole Way Home" hamnade solklart på den genomgång av mina favoritskivor jag gjorde för det året. Där fick hon verkligen till sin energi med lagom mycket retro-vibbar.
När man sätter på "Beats & Bruises" kan man nästan få för sig att det är fel skiva som hamnat i spelaren - är det här verkligen Miss Li. Skivans öppningsspår "The Devil has taken her man" är så långt ifrån man tidigare hört Miss Li och jag kommer nästan att tänka på Depeche Mode. Detta mörka och mer återhållsamma drag, med inslag av elektroniska trummor, återfinns på flera låtar på skivan men blandas även upp av låtar i mer upp-tempo i 60/70-tals kläder. Om man ex blundar och lyssnar på "You could have it (so much better without me") eller "The Modern Family" är det inte helt omöjligt att det dyker upp en bild med inga mindre än "The Fab Four" som kompband ;). En annan ganska skön detalj är att Miss Li´s ständiga parhäst, låtskrivarpartner, gitarrist och nu även producent, Sonny Boy Gustafsson går loss ganska rejält med svajarmen i sitt gitarrspel vilket ibland ger en riktig vilda västern-känsla.
Jag kan stundtals tycka att Lindas redan ganska säregna, men ack så fina röst , tenderar att låta lite väl ynklig och vek. Om detta beror på den salmonellainfektion som präglade hennes år innan skivsläppet eller om det är en gimick för att visa allvaret i låtarnas ämnen ( bl a kvinnomisshandel, separation och förljugna familjeförhållanden) vet jag faktiskt inte.
Tänkte passa på att fira mina första skälvande minuter som 32-åring med att presentera den skiva som ramlat in på plats nummer 9 på min lista över årets skivor. Det är väl lika bra att skippa skitsnacket och gå rakt på sak:
Plats nummer 9
Mastodon - "The Hunter"
Mastodons föregående skiva "Crack the Skye" räknas av många som lite av ett mästerverk, och ja - den är riktigt bra! Hur har de tagit steget vidare med årets släpp "The Hunter"?
På något sätt känns det som att låtarna på "The Hunter" inte är lika sammanlänkande som på sin föregångare. Låtarna är fler, kortare och kanske ibland lite "enklare". Fast att kalla Mastodons musik "enkel" är väl ungefär lika dumt som att kalla Lasse Stefanz skivor för musikaliskt utmanande, så jag är benägen att ta tillbaka det uttalandet.
För de som gillar Mastodon finns deras sound kvar, även om det i vissa fall blivit lite mer direkt, i andra fall ännu flummigare och på några få spår ännu råare. Extraspåret "Deathbound" är exempel på det mer yxigare och , om du nu vill det, råare. Lyssnar man däremot på en låt som "Sparrow" kan man lätt drömma sig iväg och få för sig att man hamnat mitt in en Pink Floyd-inspelning. Personligen gillar jag Mastodon bäst när de flummar iväg som mest, antingen atmosfäriskt som i nämnda "Sparrow" eller "Stargasm" eller i ganska raka fuzz-indränkta "Curl of the Burl". Kryddan av att gitarristen/sångaren Brent Hinds röst ibland påminner lite om Lane Staley´s och att sjungande trummisen Brann Dailor kan göra en perfekt Ozzy-immitation gör det hela extra kul.
Lyssna gärna/ titta på videon till två av mina favoritlåtar från skivan:
Det var inte alls igår som jag satte mig ner och skrev något här, jag vet. Om jag tittar närmre på det så är det, på ett ungefär, ett år sedan. Då undrar ni säkert - vad har jag gjort under detta år? I stora drag har jag haft det gudomligt bra - kärlek, musik, fiske, jakt, jobb etc. Det jag är mest stolt över är nog mitt lyckade frieri från scenen för inte allt för länge sedan :)
MEN, det är inte därför jag skriver nu. Sedan jag satte ihop en "årets bästa skivor-lista" för snart två år sedan har jag saknat att skriva om det som engagerar mig mest av allt - musik. OCH , om jag har förstått det rätt så var det ett ganska uppskattat inslag av de som följde den här bloggen en gång i tiden. So, here comes:
Jonas presenterar 2011 års bästa skivor, ur sitt helt egna perspektiv och precis så subjektivt som du kan tänka dig!!
Först ut är:
Plats nr 10
Amaranthe - "Amaranthe"
Vad får man om kombinerar lagom mycket metal, lagom mycket schlagerpop och lagom mycket disco? Jag kan vara ute och promenera på tunt fruset vatten när jag påstår att svensk-danska Amaranthe passar in på den berskrivningen. De har en rejäl dos med nerstämda gitarr-riff och meckiga trumkomp som låter väldigt göteborgska, eller som till varit en vända över in the US and A och dess metalscen. Samtidigt är det aldrig långt till nästa allsångspassage kryddat med synthslingor som självaste E-Type måste snegla lite avundsjukt på. Det som är själva kryddan på moset är att Elize Ryd, Jake E och Any Solvestrom behärskar sina röster till fullo, även om det ibland kan bli lite väl på polerat på Elize´s schlagerdoftande partier. Det här metal för dem som gillar pop, disco för dem som gillar schlager och pop för dem som gillar metal - något för all helt enkelt ;) Jag tar mig friheten att genrebestämma Amaranthe till "träningsmetal", då jag provat att både ge mig ut på joggingtur i Skrylle och träna på gymmet till deras skiva och det funkar alldeles utmärkt.
