Saturnine

Fusk, fusk, fusk!

Ja, jag vet – Anneke van Giersbergen har varit min favoritsångerska sedan, tja säg 1997, hon har tillägnat en låt till mig och Anna inför 2000 personer och vi brukar kramas när vi ses och håller kontakt via ”ett stort socialt forum på internätet”. Men hon lyckas med konststycket att släppa en skiva i januari (jag hade iofs hört ett gäng av låtarna redan på hösten i fjol) som håller hela året. Någonstans känns det som att hon känt att hon ville återgå till den musik som var mer karaktäristisk i The Gathering, som hon frontade 1995-2007. Det är det tyngre och rockiga som ger skivan dess karaktär, med låtar som ”Too Late” och ”Stay”. Det mer poppiga hittar vi i ex ”Take Me Home” och ”You Want to be Free”. Andningspauserna, åtminstone i tempo, kommer i titelspåret och även i pianospåret ”Circles” där Anneke visar var det känslomässiga skåpet ska stå samt vilken ytterst skicklig sångerska hon är. Avslutande, trevande men växande ”1000 Miles Away From You” avrundar årets bästa skiva på bästa möjliga vis

Hur går det när 2/5 av bandet lämnar skeppet efter ett riktigt bra album och det är dags att skapa något nytt, samt få in nytt folk i bandet? I Katatonias fall – skitbra! Efter föregående släppet, höjdarplattan ”Night is the New Day”, misstänker jag att låtskrivarduon Renkse/Nyström kan ha drabbats av prestationsångest. Men jag lovar dig – de lyckades! ”Fifty Shades of Grey” är en av årets bäst säljande böcker och där någonstans kan man börja om man ska beskriva det som Katatonia skapat på ”Dead End Kings”. Det ligger ett skört täcke att totalt mörker och vemod över allt de gör. Jonas Renske låter rent av som att han kan brista ut i gråt på många ställen. Men så kommer de snillrika melodierna, de udda taktbytena och knorriga fraseringarna i sången som gör att allt faller på plats. Just Jonas Renske´s sång i kombination av musikens balans skapar den särart som skapar det Katatonia vi ser idag - mästare på att måla i musikens gråskalor.

 

Jag tycker att det känns skönt att ha ett av mina favoritband, som hängt med mig sedan mitten av 90-talet, och att de fortfarande kan göra mig så här pass nöjd. ”Tragic Idol” är inget annat än en förbannat bra platta. Kanske når den inte till 100 % upp till 2009´s , snudd på mästerverk, ”Faith Divides Us Death Unites Us”, men på många sätt är det här en jämnare skiva – utan att för den delen tappa i dynamik. Blytyngden som de befäste på nämnda ”Faith Divides Us Death Unites Us” och avstampet i 90-talssläppen ”Icon” och "Draconian Times” ligger som en tydlig röd tråd. För mig som gitarrist är det även kul att Greg MacIntosch återigen hittat den nerv i melodier och solon som fanns på just de skivorna. Till favoritlåtarna hör inledande ”Solitary One” med sitt spökpiano, titelspåret ”Tragic Idol” och avslutningslåten ”The Glorious End” som kanske är just det – årets bästa avslutningsspår!

Är det så att du lyssnade på Anathema någon gång under 90-talet och lärde känna dem som en av ”The Peaceville Three”, där även Paradise Lost och My Dying Bride hörde till, och plockar upp ”Weather Systems” så kommer du att ha ganska allvarliga problem att känna igen dem nu. De har färdats ganska långt ifrån sin gothic metal , men har behållit sin fascination för Pink Floyd. Har man följt bandet på senare år så känner man sig mer bekväm i den utvecklingen. Genom samarbete med Porcupine Three´s  Steven Willson har de fått till ett verk med mycket atmosfär och luft (ber om ursäkt för väderskämten) som lyfter upp intrikata melodier och teman. De är ganska glest mellan de något hårdare partierna, men när de väl kommer så ligger de helt rätt placerade. På många ställen flyter låtarna sömlöst ihop, mer till av ett kollage av musik än enstaka stycken. Öppningsduon ”Untouchable part 1 & 2” är kanske det bästa exemplet, men det är en egenskap som genomsyrar hela skivan. Personligen känner jag hur allt byggs upp till skivans höjdpunkt ”The Beginning and the End” – en låt som börjar med ett ensamt piano, men som byggs på – lager efter lager – till ett storslaget proggrock-mästerverk.

5 Devin Townsend ”Epicloud”

Tycker du att livet är skit, att det inte finns något ljus i mörkret och att Jorden lika bra hade kunnat gå under 21:e december? Så tror jag att Devin Townsend tänkte – MEN inte längre! Efter att under lång tid använt sig av  starka preparat för att tygla sina demoner har nu denna musikaliska ketchupflaska , på senare år, hittat lyckan och glädjen OCH ger ut fler skivor på några år än vad många artister gör under sin hela karriär. På ”Epicloud” verkar han tagit avstamp i 2009-släppet ”Addicted”, ännu en gång fått med sig sin (och min) favoritsångerska Anneke van Giersbergen och släppt fri all den lycka han verkar ha inom sig. För det är just så det är – en stor rockmusikal i glädjens tecken. Ibland blir det nästan lite väl mycket av det goda, men så briserar musiken ut i ett galet arrangemang som bara kan vara signerat av Mr Townsend och det håller ihop. Alltför känsliga personer bör exempelvis varnas för schlagerdunket i ”Save Our Now”, men så kommer ”Kingdom” direkt efter och ställer allt tillrätta.

 

Ibland blir det ett hopp och jag ser ”Tangerine Dream” mer som en logisk musikalisk och tematisk fortsättning på ”Dancing the Whole Way Home” från 2009 än fjolårets ”Beats & Bruises”. Många av låtarna verkar snudd på vara direkta uppföljare på sina systerlåtar från ”Dancing the Whole Way Home”. ”Platic Faces” kan lätta kopplas ihop med ”Bourgeois Shangri – La” och ”Polyethen Queen” och ”Respected Old Man” verkar nästan handla om samma person som i ”Dirty Old Man”. Just det är en ganska rolig aspekt i Miss Li´s textskrivande  - har hon sådan tur att hon ständigt hittar inspiration till nya texter, eller är det samma karaktärer som avhandlas? Musikaliskt har hon, naturligtvis tillsammans med Sonny ”Boy” Gustavsson” , övergett de mörkare tongångerna och rört sig tillbaka/framåt mot de mer 60-talsdoftande och ljusare arrangemangen, även om det  finns ett stänk av vemod i många låtar. Ett klart budskap av att vårt nutida samhälle inte är det som Miss Li önskar går även en röd tråd genom skivan, precis som ofta förr. 

 

Faktum är att fram tills i november i år så kände jag faktiskt inte till Alcest! När jag såg dem som förband till Katatonia hade jag svårt att ta dem till mig ordentligt. Det var när jag satte mig ner och lät ”Les Voyages de Lâme” gå på repeat under en hel dag med ”hemmakontor” som jag förstod hur bra det faktiskt var. Stora melankoliska sjok av gitarrer och sången på, mestadels franska, målar upp musiklandskap i svart, grått och grönt. Det är dystert, vackert och hoppfullt – allt på en och samma gång. Sången fungerar även mer som ett symfoniskt instrument än som en klar förmedlare av text. OCH det går till och med att nynna med - prova själv till ”Autre Temps”. Ja, det kan låta klyschigt, men ”Les Voyages de Lâme” avnjutes bäst i lugn och ro, i ett par tättslutande hörlurar, ett glas rött vin och din fulla uppmärksamhet – det bäddar för en musikalisk resa av rang.

 

Här luktar det gammalt…Som jag tidigare nämnt så gillar jag band som sneglar lite bakåt och det får gärna, som här, dofta 60- och 70-tal. Jag tycker nog att de har dragit ner något på tyngden sedan ”Hisingen Blues” och ibland ekar det mer av svensk 70-talsprogg än Black Sabbath. Detta bidrar dock till en mycket bra dynamik på skivan i sin helhet och från de mer lågmälda partierna i ex ”Hard Times Lovin´” hittar de ofta tillbaka till ett jädrans skönt gung, som det i ”Goliath”. Produktionen sitter som en hand i handsken och det är snudd på fantastiskt, för en gitarrnörd som jag, att höra de gitarrljud de rattat fram.

 

Musikalisk kvalitet vinner i längden och systerduon Söderberg, som petat ner systrarna Kallur och Bernadotte som Sverges mest omtalade letar sig in även på min lista. Kanske kan "Lion´s Roar" vara den mest hypade skivan från en svensk artist i år? Jag tror nästan det. Som tur är, så lever den upp till de högt ställda förväntningarna. Sången, ja, det var väl det där med sången. Deras svävande stämsång och arrangemang har något ödesmättat över sig, men i harmoni med de amerikanska folk/country-influenserna skapar de något mycket speciellt. Att de har framtiden för sig, både åldersmässigt och musikaliskt är väl årets underdrift, eller?