Saturnine

Mastodons föregående skiva "Crack the Skye" räknas av många som lite av ett mästerverk, och ja - den är riktigt bra! Hur har de tagit steget vidare med årets släpp "The Hunter"?

På något sätt känns det som att låtarna på "The Hunter" inte är lika sammanlänkande som på sin föregångare. Låtarna är fler, kortare och kanske ibland lite "enklare". Fast att kalla Mastodons musik "enkel" är väl ungefär lika dumt som att kalla Lasse Stefanz skivor för musikaliskt utmanande, så jag är benägen att ta tillbaka det uttalandet.

För de som gillar Mastodon finns deras sound kvar, även om det i vissa fall blivit lite mer direkt, i andra fall ännu flummigare och på några få spår ännu råare. Extraspåret "Deathbound" är exempel på det mer yxigare och , om du nu vill det, råare. Lyssnar man däremot på en låt som "Sparrow" kan man lätt drömma sig iväg och få för sig att man hamnat mitt in en Pink Floyd-inspelning. Personligen gillar jag Mastodon bäst när de flummar iväg som mest, antingen atmosfäriskt som i nämnda "Sparrow" eller "Stargasm" eller i ganska raka fuzz-indränkta "Curl of the Burl". Kryddan av att gitarristen/sångaren Brent Hinds röst ibland påminner lite om Lane Staley´s och att sjungande trummisen Brann Dailor kan göra en perfekt Ozzy-immitation gör det hela extra kul.

Lyssna gärna/ titta på videon till två av mina favoritlåtar från skivan: