Saturnine

Snart går vi in i december och det här året närmar sig sitt slut. Vad har DU lyssnat på för bra musik i år, vilka skivor som släppts i år tycker du om?

Själv så är jag mitt uppe i min nedräkning av mina 10 favoritskivor från 2011 och jag känner att det är dags att växla upp lite nu eftersom jag inte har så lång tid på mig längre...

Så, här har ni den:

Jepp, ni som följt min blogg sedan tidigare (när jag var mer aktiv dvs, haha) vet att Dala-tösen Linda Miss Li Carlsson har en speciell plats i mitt hjärta och det är något med hennes musik som ofta är svårt att värja sig mot. 2009 års "Dancing the Whole Way Home" hamnade solklart på den genomgång av mina favoritskivor jag gjorde för det året. Där fick hon verkligen till sin energi med lagom mycket retro-vibbar.

När man sätter på "Beats & Bruises" kan man nästan få för sig att det är fel skiva som hamnat i spelaren - är det här verkligen Miss Li. Skivans öppningsspår "The Devil has taken her man" är så långt ifrån man tidigare hört Miss Li och jag kommer nästan att tänka på Depeche Mode. Detta mörka och mer återhållsamma drag, med inslag av elektroniska trummor, återfinns på flera låtar på skivan men blandas även upp  av låtar i mer upp-tempo i 60/70-tals kläder. Om man ex blundar och lyssnar på "You could have it (so much better without me") eller "The Modern Family" är det inte helt omöjligt att det dyker upp en bild med inga mindre än "The Fab Four" som kompband ;). En annan ganska skön detalj är att Miss Li´s ständiga parhäst, låtskrivarpartner, gitarrist och nu även producent, Sonny Boy Gustafsson går loss ganska rejält med svajarmen i sitt gitarrspel vilket ibland ger en riktig vilda västern-känsla.

Jag kan stundtals tycka att Lindas redan ganska säregna, men ack så fina röst , tenderar att låta lite väl ynklig och vek. Om detta beror på den salmonellainfektion som präglade hennes år innan skivsläppet eller om det är en  gimick för att visa allvaret i låtarnas ämnen ( bl a kvinnomisshandel, separation och förljugna familjeförhållanden) vet jag faktiskt inte.

Mastodons föregående skiva "Crack the Skye" räknas av många som lite av ett mästerverk, och ja - den är riktigt bra! Hur har de tagit steget vidare med årets släpp "The Hunter"?

På något sätt känns det som att låtarna på "The Hunter" inte är lika sammanlänkande som på sin föregångare. Låtarna är fler, kortare och kanske ibland lite "enklare". Fast att kalla Mastodons musik "enkel" är väl ungefär lika dumt som att kalla Lasse Stefanz skivor för musikaliskt utmanande, så jag är benägen att ta tillbaka det uttalandet.

För de som gillar Mastodon finns deras sound kvar, även om det i vissa fall blivit lite mer direkt, i andra fall ännu flummigare och på några få spår ännu råare. Extraspåret "Deathbound" är exempel på det mer yxigare och , om du nu vill det, råare. Lyssnar man däremot på en låt som "Sparrow" kan man lätt drömma sig iväg och få för sig att man hamnat mitt in en Pink Floyd-inspelning. Personligen gillar jag Mastodon bäst när de flummar iväg som mest, antingen atmosfäriskt som i nämnda "Sparrow" eller "Stargasm" eller i ganska raka fuzz-indränkta "Curl of the Burl". Kryddan av att gitarristen/sångaren Brent Hinds röst ibland påminner lite om Lane Staley´s och att sjungande trummisen Brann Dailor kan göra en perfekt Ozzy-immitation gör det hela extra kul.

Lyssna gärna/ titta på videon till två av mina favoritlåtar från skivan:

Det var inte alls igår som jag satte mig ner och skrev något här, jag vet. Om jag tittar närmre på det så är det,  på ett ungefär, ett år sedan. Då undrar ni säkert - vad har jag gjort under detta år? I stora drag har jag haft det gudomligt bra - kärlek, musik, fiske, jakt, jobb etc. Det jag är mest stolt över är nog mitt lyckade frieri från scenen för inte allt för länge sedan :)

MEN, det är inte därför jag skriver nu. Sedan jag satte ihop en "årets bästa skivor-lista" för snart två år sedan har jag saknat att skriva om det som engagerar mig mest av allt - musik. OCH , om jag har förstått det rätt så var det ett ganska uppskattat inslag av de som följde den här bloggen en gång i tiden. So, here comes:

Först ut är:

Vad får man om kombinerar lagom mycket metal, lagom mycket schlagerpop och lagom mycket disco? Jag kan vara ute och promenera på tunt fruset vatten när jag påstår att svensk-danska Amaranthe passar in på den berskrivningen. De har en rejäl dos med nerstämda gitarr-riff och meckiga trumkomp som låter väldigt göteborgska, eller som till varit en vända över in the US and A och dess metalscen. Samtidigt är det aldrig långt till nästa allsångspassage kryddat med synthslingor som självaste E-Type måste snegla lite avundsjukt på. Det som är själva kryddan på moset är att Elize Ryd, Jake E och Any Solvestrom behärskar sina röster till fullo, även om det ibland kan bli lite väl på polerat på Elize´s schlagerdoftande partier. Det här metal för dem som gillar pop, disco för dem som gillar schlager och pop för dem som gillar metal - något för all helt enkelt ;) Jag tar mig friheten att genrebestämma Amaranthe till "träningsmetal", då jag provat att både ge mig ut på joggingtur i Skrylle och träna på gymmet till deras skiva och det funkar alldeles utmärkt.

Lyssna på:

Vi hörs snart igen!

/Jonas